St Heaven Street

Välkomna till min blogg,

Det här är en blogg som finns till för att inspirera och sprida lite mer skönhet till världen- för det behövs! Här kan du följa det jag skapar i form av tårtor, cupcakes, macarons och mycket mer!! Bilderna tar jag för det mesta själv med min kära följeslagare Nikon D3100. Det kommer även synas lite inredning och självklart min andra hobby Scrapbooking! Här kommer jag dela med mig av inspiration, tricks, tips, recept samt en del av livets goda och jag hoppas du hittar något som just DU tycker om!

Jag hoppas att jag med den här bloggen kan inspirera och glädja just DIG!

Välkommen in i min värld av pyssel!

Caroline- St Heaven Street

onsdag 26 oktober 2011

Mitt allra viktigaste inlägg. Jag önskar att ni läser detta.

Det här är en blogg som handlar om livets goda. En blogg som ska inspirera och göra människor glada (förhoppningsvis i alla fall). Men det här inlägget kommer handla om något annat. Det handlar om eftertanke och jag vill att ni ska läsa det och ta det till er. Jag hoppas att ni kommer göra det.

Idag hamnade jag på en sida som berörde mig djupt, den heter "Tildas resa". Den handlar om en mamma vars dotter är svårt sjuk i cancer. Jag läste inlägg efter inlägg och tårarna vill inte sluta rinna. Det skär i mitt hjärta och jag känner så för denna kvinna som jag inte ens mött. Jag känner för henne och hennes dotter. Det är svårt att sätta sig in i den enorma smärta, rädsla och frustration hon måste känna. Att ständigt behöva vara rädd för vad som väntar. Att inte veta. Att behöva vara rädd för att mista sitt barn, det största i livet.
Det får mig att tänka på om det vore mitt barn. Om jag själv skulle behöva gå igenom det hon gör. Hur klarar man det? Hur överlever man? Hur orkar man sig igenom varje dag? Jag tror inte man någonsin kan förstå dessa människors styrka.

För några år sedan drabbades min mormor av cancer. Min älskade mormor som funnits där hela mitt liv och tagit hand om mig. Min mormor som gett mig så mycket kärlek och gjort allt för mig. Min trygghet och min stora idol i livet. Hon som alltid funnits där med nybakade bullar, med kaffedoft på morgonen och med en doft av värme. Hon som byggde kojor åt mig, som lärde mig cykla, som alltid hittade på roliga saker med mig.
Min älskade mormor som lärt mig så mycket om livet och om vem jag är.
Jag var med den dagen då hon fick beskedet. Min värld föll samman och jag ville bara skrika. Skrika av total smärta och rädsla. Allt blev svart, allt blev tomt.
Min mormor som alltid varit en sådan stark kvinna, som alltid klarat allt själv, som alltid tagit hand om alla. Nu fanns plötsligt något som förändrade hela min värld. Jag gick sönder inuti.
Trots beskedet stod hon där stark. HON tröstade MIG när det egentligen skulle varit tvärtom. HON lugnade mig när det egentligen skulle varit jag som lugnade henne. 
Veckorna gick och mormor lades in på sjukhus. Hon opererades i många timmar och det var en svår operation med många läkare inblandade. De visste inte om hon skulle klara sig sa de. 
De följande sju månaderna var ett rent helvete. Jag såg min älskade mormor ligga där i sjukhussängen, mager och blek. Hon såg inte längre ut som mormor. Hon såg trött och sliten ut och den tidigare så uppiffade kvinnan var en spillra av sitt forna jag. På några månader förändrades allt. Hela familjen pendlade mellan sorg och förtvivlan till hopp och sen tillbaks igen. Läkarna kunde inte ge några klara svar vad som skulle hända.
Men tiden gick och mormor blev bättre. Hon har alltid varit en människa med livsglädje och hon har alltid kämpat. Hon vägrar ge upp och jag tror att det på många sätt var hennes räddning. 
I sju månader låg min mormor på sjukhus men så till slut var det dags för henne att komma hem. Hon hade klarat sig! Jag var så lycklig, min älskade mormor skulle få vara hos oss ett tag till, förhoppningsvis ett bra tag till.
Nu har det gått ett antal år och det har varit många läkarbesök, många röntgen, många oroliga stunder. Läkarna säger att det ser bra ut nu och vi kan pusta ut. Ett tag. Jag hoppas vi kan göra det länge.
Min mormor är 87 år och hon har levt länge. Hon har levt ett helt liv och fått se barn, barnbarn och numera barnbarnsbarn växa upp. Jag är oerhört glad att jag fortfarande har min älskade mormor i mitt liv och att hon finns där varje dag för och hos oss alla.
Alla har inte den turen. En del hinner inte ens bli vuxna.
En del får inte ens se sina barn växa upp. För deras barn försvinner från denna jord innan de själva gör det. 
Som jag sa, min mormor är gammal men ändå var skräcken så fruktansvärt stor när beskedet kom. 
Hur hade den skräcken känts om det var mitt barn det handlade om?
Den skräcken är det många som lever med. Idag. Här. Nu.

Tildas mamma är en av dem. Hennes öde berör mig djupt. Mina tankar är idag hos Tilda och hennes mamma vars liv idag handlar om att besegra cancer. Jag hoppas och önskar med mitt innersta väsen att det går vägen. Jag hoppas Tilda får bli frisk, får växa upp, får leva sitt liv och vara lycklig. Och jag hoppas att hennes mamma får följa hennes väg.
Tilda har startat en fond där pengarna går till barncancerfonden. Tilda vill att pengarna ska gå till att hitta en medicin som kan hjälpa barn med cancer.
Jag tycker vi ska hjälpa henne med det. Idag har jag satt in pengar på Tildas fond för jag vill också att fler barn ska få en chans att få leva livet och bli gamla. 
Jag hoppas att ni vill vara med och göra detsamma.
För Tilda.
För alla barn som inte fått chansen att bli vuxna.
För alla barn som kan ha chansen att bli det.
För alla barn som försöker få chansen att bli det.
Tillsammans kan vi göra skillnad.
Om du också vill ge ett bidrag till Tildas fond så klicka på denna länk: http://www.barncancerfonden.se/10769

Ta en stund och läs bloggen "Tildas resa". Ta tid till eftertanke. Glöm aldrig hur skört livet är, älska medans ni lever och älska som att det inte finns en morgondag. Ta vara på era nära och kära.

Fyra generationer.
Min mormor längst till vänster, min mamma efter henne, jag och längst till höger min dotter.
Fyra generationer som har fått chansen att leva, älska och ta till vara på varandra. 

Våga tro att det finns en morgondag.


Caroline - http//:stheavenstreet.blogspot.com - bloggping

8 kommentarer:

  1. Ett fantastiskt inlägg!!! Såå bra skrivit...säger det igen!!
    Vet precis hur det var för dej...min lilla pappa blev sjuk i maj förra året...3 veckor senare var han borta...
    Min pappa..som alltid funnits där...star..positiv och social!!!
    Aldrig varit sjuk..aldrig legat på lasarett...
    han drabbades 78 år gammal av cancer..bl a prostata...
    Tänk såå fort det kan gå....
    Saknar honom såå....
    Önskar dej en fortsatt bra kväll!!
    Nu skall jag titta på Rosa bandet galan! Kram Annika

    SvaraRadera
  2. Kärlek o ömhet.

    Jag har varit i samma situation.
    Min pappa gick bort bara 67år, 2 veckor efter min 40års dag. Jag saknar honom fortfarande efter 17år.
    Vi fick 9 månader i hopp o förtvivlan.
    Leena

    SvaraRadera
  3. Annika och Leena; jag beklagar er förlust från min innersta. Jag vet hur svårt det är och sorgen och smärtan är tung att bära.
    Ibland finns det inte ord som räcker till. Mina varmaste kramar och tankar till er båda. <3

    SvaraRadera
  4. http://www.barncancerfonden.se/4659

    http://www.youtube.com/watch?v=Jc70USNPvsU&feature=share

    Finaste lilla prinsen! <3 Fisen

    SvaraRadera
  5. Så bra skrivet Carolin..så bra att jag inte har något att tillägga. Tårarna kom här med när jag läste din text, livet är så skört, precis som du säger ska man leva och älska sina nära kära och medmänniskor som om det vore ens sista dag! Man glömmer ju bort det och bara stressar omkring i sin egen lilla värld, istället för att ta vara på det. Min mamma gick bort i en hjärnblödning 2008, hon fick inte se sitt barnbarn, men jag vet att hon var den första som fick veta hemligheten att jag var gravid och att hon hjälpte mig "på andra sidan" att skicka ner en frisk son till mig. Kanske är hon där och vakar över den lille medans jag sover... Jag försöker iaf tänka så ; ) att vi en dag ska ses igen...på en bättre plats utan sorger och sjukdomar. Där hon springer i sin vita klänning, utan att va förlamad som hon var sista tiden. Ja jag vet att hon fortfarande "lever". Jag känner det inombords när jag börjar fnissa åt saker som bara hon och jag visste om och fnissade åt, då kan jag känna hennes kärlek strömma över mig. Många kramar till er alla, alla vi möter har någon sorg att bära, låt oss bära de åt varann. =)

    SvaraRadera
  6. Anna; Vad ledsen jag blir att höra om din mamma. Måste vara så svårt att förlora sin mamma i ung ålder, mitt hjärta gråter när jag läser det du skriver. Jag är övertygad om att din mamma finns med dig hela tiden och vakar över både dig och sitt barnbarn. Du ska se att hon är din sons skyddsängel och hon finns runt omkring er hela tiden.
    Vad skönt att du kan se det fina i er tid tillsammans. Tror att det är bra att kunna skratta åt stunder man haft tillsammans och att man inte bara minns genom att sörja. Det är viktigt att glädjas över det fina man har haft och på så sätt hedra deras minne. För vem vill att vi bara ska minnas oss med tårar?!
    Du har så rätt, alla bär på en sorg och det hjälper om vi hjälper varandra att bära den. Dina ord är så sanna! En stor varm kram till dig Anna!

    SvaraRadera
  7. Mkt fint skrivet caroline. Vi har nog alla en sorg och saknad efter ngn. Men man Hoppas på ngt vis att de är med oss ändå. Jag saknar dig min kära gode far, som gav mig så mkt. Tror tyvärr inte att jag tagit in allt att han faktiskt är borta. Jag hoppas vi ses igen.... Visste inte om det om det om din mormor Caroline, förstå att det var en mkt tung och jobbig period. Sköt nu om dig och dina nära och kära din goa människa<3<3<3. Bamsekramar Emma.

    SvaraRadera
  8. Tack Caroline! =)
    Ja precis som du säger; "vem vill att vi bara minns oss med tårar"! Kram kram! =)

    SvaraRadera

Vad trevligt att du besöker min sida!! Varmt välkommen hit :)