När det ofattbara händer.

Idag har jag inte haft mycket lust att varken baka eller skriva något här på bloggen. Idag vaknade vi all upp till de fruktansvärda nyheterna från Norge att ett stort antal unga människor mist sina liv pga av en människas sjuka dåd. Idag vaknade många föräldrar till verkligheten att de mist sitt barn. Föräldrar, systrar, bröder, morföräldrar, farföräldrar osv osv har mist någon de älskar. För varje släkt människoliv idag är det hundratals som sörjer. Unga människor som nu inte får möjligheten att leva sitt liv vidare. De får aldrig möjligheten att gå färdigt skolan, ta studenten, hitta kärleken. gifta sig, få barn, uppleva allt vackert som trots allt finns där ute i världen.

Vad säger man en dag som denna? Hur lindrar man någons sorg? Hur förklarar man? Det gör man inte. Man finns där. Man visar sin medmänsklighet. Man hjälper där man kan hjälpa. Idag är det dags för oss alla att stanna upp och tänka efter hur vi vill leva våra liv. Det är dags för oss alla att resa oss upp med gemensamma krafter och ta vårt samhällsansvar. Sätta ner foten för våldsverkare av olika slag. Visa att vi inte tolererar sånt. Det är dags att visa empati för människor som har det svårt. På vilket litet sätt det än må vara. Varje tanke räknas.

Idag går mina tankar till Norge. Till alla dem som förlorat en älskad familjemedlem. Till dem som vill skrika ut sin sorg för att deras hjärta har krossats. 

Mina tankar går till alla de som dött, må ni vila i frid. 

Vilket straff är någonsin tillräckligt för en människa vars hjärta är som sten?

Igår ringde jag polisen då en fartdåre körde omkring mot enkelriktat där vi satt. Han körde i full fart utan minsta hänsyn till andra. Tänk om ett barn hade sprungit ut?

Jag ringde till polisen för jag är så trött på människor som inte respekterar andra människors värde. För att de inte bryr sig om någon skadas. Jag vill inte ha det så. Igår ringde polisen upp mig och tackade för att mitt tips lett till att de fångat en av Kalmars värsta busar. Tänk vad ett ynka litet telefonsamtal kan göra.

Igår satte jag ned foten och tog mitt samhällsansvar. Och idag är jag stolt över att jag gjorde det. För vem vet, nästa gång kanske det är vår tur att råka illa ut. Skulle vi inte vilja att någon försökte stoppa det?

Vem vet; du kanske faktiskt räddar någons liv. Visst vore det värt ett ynka litet samtal?

Jag önskar någon hade sett vad våldsmannen i Norge planerade. Jag önskar någon hade stoppat honom. Jag önskar att världen blir fri från ondska. Jag önskar vi människor vaknar upp och inser att vi kan göra något för att stoppa den. Jag önskar att vi alla stod upp och tog vårt samhällsansvar.

För vi kan faktiskt förändra världen. En och en. Alla tillsammans.

Caroline - http//:stheavenstreet.blogspot.com -